Rockberryroad

Att vårt hus är vårt är egentligen en slump, eller kanske en tillfällighet, eller kanske ren tur. Jag vet inte hur man ska uttrycka det.

När vårt första barn blev till bodde vi inte ihop eller ens i samma stad. Lite i panik köpte vi en lägenhet i Torvalla där vi skulle kunna bo tillsammans. A hade väl egentligen kollat på hus i flera år, själv hade jag bott i hyresrätt hela tiden och var ganska nöjd med det. Hur som så flyttade vi in och lägenheten och dess läge var bra. Vi trivdes inte riktigt med stämningen som var där, grannarna. Förutom dom på 30:an då ;-)

Vi är riktiga hemnetjunkies, det var vi redan då, och vi åkte på en del husvisningar för skojs skull. Vissa hus var mer intressanta och vi skaffade lånelöfte. Ett par hus bjöd vi på, vi hade t.o.m. högsta budet på ett men säljaren valde att sälja till dom som hade budet under oss. Märkligt men så var det.

Under tiden hade ”vårt hus” legat ute väldigt länge, totalt blev det 116 dagar på hemnet innan budgivningen var klar. Huset var i väldigt stort renoveringsbehov och jag fick lite krypningar när vi var inne i det. Det var svårt att se potentialen. Läget var/är dock väldigt bra, ganska nära stan och våra jobb, förskolor och skolor inom korta gångavstång, mycket grönområden runtomkring, mycket barnfamiljer etc. Dessutom låg huset ”rätt” mot solen.

Jaja, ett sista försök tyckte A. Vi bjöd men ett annat par bjöd över vad vi tyckte var max för huset. Efter det bestämde vi oss för att ligga lågt ett tag, budgivningarna tärde.

Problemet var att under tiden hade vi ”råkat” sälja vår lägenhet. Inte via mäklare utan till min systers kollega. Lite panik fick vi men tack vare att jag stått länge i kö på det lokala hyresbolaget så fick vi snabbt erbjudande om ett par hyresrätter. Samma dag som vi var och kollade på den ena ringer mäklaren till Anders.

Det hade blivit problem med det högsta budet och nu undrade han om vi ville köpa för vårt högsta bud? Eeeeh. Jaha, då var vi husägare då. Vuxenpoäng!

På den vägen var det, sista oktober 2013 fick vi tillträde. En intensiv månad med renoveringar följde innan vi flyttade in i början på december, precis innan vår dotters ettårsdag.

Andra personer tycker kanske att ”it was meant to be”, jag tror mer på slumpen. Men en sak är i alla fall klar, och det är att vi är väldigt glada att huset blev vårt! Vi trivs väldigt bra här. Vi tror nog inte att vi kommer bo kvar hela livet, drömmen är ett hus med utsikt. Men det får fortsätta vara en dröm så länge.

Vi är så glada att vi dokumenterat allt i bloggen. Man glömmer så snabbt...